Som fyraåring tyckte jag att Anders Linder var det tjusigaste som fanns när han sjöng "Åh fröken Lisselotte" på TV och spelade på sin cello. Till min föräldrar sa jag övertygande att:
-Honom ska jag gifta mig med när jag blir stor, om han inte är en gubbe då. Några år senare dök han till min fötjusning även upp i barnpgrammet VIlle, Valle och Viktor. Tiden gick och för den yngre generationen är Anders nog mera känd som P-O i programmet Vintergatan. Mina Idoler har under livet växlat och har periodvis varit av ett helt annat virke än Anders Linder och hans cello.

Men eftersom min mamma har pratat om den episoden hela  mitt liv så tog jag naturligtvis tillfället i akt att berätta hela historien när jag igår, 45 år senare av en slump stötte på honom i Haga-Parken.

Eftersom jag redan är gift, och han trots allt faktiskt hade blivit en gubbe så blev det inget frieri utan jag nöjde mig med en bild på min gamla idol. Så Mamma och Pappa; -Det blev vi till slut, om blott för 10 sekunder!

Tantvarning 1:

Ikväll har jag gjort det! Det som jag länge har drömt om men inte fattat mod till att genomföra:

-Jag har packat allt mitt studiematerial inför morgondagen på högskolan i en dragväska! Tänk hur många gånger jag förbannat min fåfänga när jag har sprungit runt i korridorerna på högskolan med 5 kg böcker på min ena axel och matlåda mm. på den andra, tillsammans med mina yngre gruppkompisar och försökt att se ut som om allt är "peace of cake". Med konsekvensen att jag har ihållande värk från nacke och axlar för min dumdristighet.

Länge har jag valt väska med omsorg. Eftersom vi är en stor familj så finns det några väskor att välja mellan. Vilken väska syns minst? Vilken ser mist ut som en resväska? Man vill ju inte sticka ut, utan smälta in i gänget, men hur? Jag har till och med funderat över hur jag skall kunna parkera så nära biblioteket som möjligt för att inte behöva dra den uppseende väskan allt för långa sträckor... hum. Men i morgon har jag gjort det, det får bära eller brista. Tur nog är terminen snart slut och stora delar av gruppen splittras.Till hösten är allt glömt och om min väska istället gör succé och skapar en ny student-trend så får den rulla vidare till hösten.

Tantvarning 2:

Ikväll kände jag mej helt ute när mina ungdomar kommer susande på en moped och just när jag skall kliva in i duchen ropar att:

-Mamma kan du ladda ner gratis spel, det är bara idag, det är ungefär som Super Mario! 

Vem sjutton känner Super Mario? Om jag hade tillbringat min tid tillsammans med honom och andra visuella figurer hade jag inte varit.........

I ledningen för ett behandlingshem,

heltidsstuderande,

familjehmsförälder,

marsvinsuppfödare,

Mamma, mormor, ja listan kan bli lång.. Utan suttit med en påse chips och ett tv-spel. Jag är nog för gammal för att vara tonårsmamma (i kväll ivarje fall) orkar inte ta ställning till detta gyllene tillfälle som tydligen ALDRIIIIIIIG kommer tillbaka. Som tur är så växer tonåringar upp och byter perspektiv och brukar komma ut ganska helskinnade och mycket mognare på andra sidan. Så där vid 20 ungefär. Den som väntar på något gott.....

Tantvarning 3:

Just idag är det mycket mysigare med en 4-åring med knubbiga armar och guldgula lockar som säger: -Jag älskar dig mamma! Och kommer springande med bamsekramen när jag hemtar henne på förskolan. Tänk om barnen gick att konservera i det stadiet! Senare ute i trädgårdslandet när vi rensar ogräs tittar vi tillsammans på jordgubbsplantorna. Jag frågar -Vad tror du att kommer att växa fram efter de där fina vita blommorna? - Matroser, svarar Moa utan att tveka.

Matroser i vårt trädgårdsland? Tanken känns inte helt fel. Plötsligt fladdrar bilden av Richard Gere i uniform från fimen "En officer och en genleman" förbi min näthinna. Kanske var han officer inte matros, men uniform hade han ivarjefall. Vi tittar på varandra och fnittrar förläget. Moa åt sitt tokiga ordval, för egentligen menade hon naturligtvis maskrosor istället för matroser. Jag åt min tanke på Richard Gere. Men troligtvis blir det bara jordgubbar i år också....

Säg den glädje som är långvarig...

Sent igår kväll när jag gick ut för att natta mina djur såg jag Att Tyra inte mådde så bra. Och varningklockorna började ringa..

Imorse när jag vaknade för att fira min födelsedag så stod jag  inför fakta. Tyra mår verkligen inte bra och vi kommer troligtvis att förlora henne. Hon haded fortfarande mjölk i juvren på förmiddagen, men nu på eftermiddagen har det sinat helt. Så nu har jag börjat mata ungarna med fortimel och Semper spädbarnsersättning. Jag gör ett fåfängt försök att ge Tyra bactrim och fortimel men jag har inte längre något hopp för henne. Det här känns som en sak för mycket den här veckan då jag både har tenta och ska jobba helg, men det är bara att gilla läget och försöka rädda ungarna. De är pigga, men när jag vägde dem så ser jag att de har gått ner mer i vikt än vad de borde ha gjort. Efter tre dygn så bör de nog ha börjat öka igen. Det är alltid lika sorgligt att förlora ett djur. Ungarna klättrar på sin mamma och söker uppmärksamhet och de andra marsvinen går fram och kikar och buffar på henne med jämna mellanrum.

Jag har fött upp Tyra också för hand eftersom hon förlorade sin mamma i livmodersframfall när hon föddes. Därför är hon lite speciell för mig. Men nu är det nog dags att ta farväl....Tur nog så har jag ju kvar hennes dotter Material Girl. Som ni förstår får jag vänta med att lägga ut bilder på ungarna här på bloggen, just nu så känns det inte som om det är der viktigaste...

Min gulliga familj har på eftermiddagen uppvaktat mig med fina paket. Bland annat fick jag ett par ny gåstavar med fjädring som ska vara skonsammare för min onda nacke, så nu blir det till att gå ut och träna så fort den här mastodontveckan är avklarad. PHU!

Ha det gott där ute /Anki 

Äntligen föddes det en kull i mitt marsvinsrum. Den 1/5 föddes den andra Mosaiques-kullen för i år. Och det beror inte på att marvinen inte har haft tillfälle att para sig, utan dels för att jag inte har haft så mång djur att sätt ihop för parning eftersom många av mina djur är närbesläktade. Och dels för att de som jag har uppmanat att para sig har legat på latsidan, och inte riktigt fattat tycke för varandra. Men nu äntligen föddes två fina ungar u: Mosaique´s Tyra e: Sch Trollstugans Alf. Tyra är mamma till Sch Mosaique´s Material Girl och fadern till dessa ungar är morfar till Material Girl, så naturligtvis har jag förhoppningar att dess ungar ska bli lika fina.  Vid första anblicken trodde jag att det var två honor (jag bör tydligen börja använda läsglasögonen även vid könsbestämmninga av marsvinsungar) men när de hade torkat kunde jag konstatera att det var en selfhona och en eng. crested hane. De små ska få namnen Mosaique´s So Cute, och Mosaique´s Hardcore. Om jag hinner så ska jag försöka få fram lite bilder i morgon. Båda ser mycket lovande ut. Naturligtvis stannar honan här, hanen kommer att bli till salu eftersom jag har både hans far och halvbror i mitt marsvinsstall. Jag hoppas på att kunna sälja honom till utställning och avel.

Den här veckan pluggar jag till tentan på fredag för den "Rättsliga introduktionskursen". Det är hur mycket som helst att försöka förstå och ta in till på fredag. Men tack vare Sophie Eberhorn får jag iväg Material Girl till utställningen på lördag, trots att jag jobbar själv. Det blir hennes sista utsällning innan hon sätts i avel.

Ni som följer mig på Facebook har säkert uppmärksammat att vi på sista tiden har haft riktigt otur med våra fyrbenta vänner. Dels förlorade vi vår unghund Chanel genom en bilolycka den 27/2. Dels somnade vår älskade marsrsvinshona Bella in i går efter en kort tids sjukdom. Bella var vårt trevligaste marsvin som alltid hängde över burkanten när det vankades mat. Hennes fina resultat på SM 2010 glömmer vi aldrig då vår dotter Nathalie tävlade med henne och både tog hem BIS-5 placeringen i petklass och kammade hem tilteln som "Sveriges bästa gurkätare" 2010.    Tur nog har vi kvar hennes fina dotter Glänsa som (helt kravlöst) ska få axla gurkätergenen efter mamma Bella och morfar Birk. Bara den som själv har ägt ett eget marsvin som har gett dig sina glada tillrop när du kommer med en prasslande grönsakspåse eller som gör allt för att visa upp sig från sin bästa sida på tävlingsplattan förstår vår tomhet trots att vi har 12 marsvin kvar. En verkligt särskild liten gris och en lojal tävlingspartner, saknas i vårt stall och hjärta......

Nu skaramlar det tomt i vårt marsvinsrum så en viss föryngring är på sin plats. Jag har under sista åren varit väldigt restrektiv till att ta in nya djur eftersom  jag är så rädd att få in ohyra eller ännu värre saker i besättningen. Därför är nästan alla mina rasdjur för närvarande besläktade. Vi behöver även en trevlig avelspartner till Glänsa om några månader. Och jag har inte så stor lust att para henne med mina rödögda hanar eftersom det tyvärr är svårt att sälja deras ungar till kel.

Men nu har det börjat röra på sig och jag har hittat några riktigt spännande djur som jag skall hämta hem efter utställningen i Brändåsen den 26/3.

Dels har jag blivit erbjuden en pethona i färgerna choklad/golden och white från Gisela Jansson, med det vackra namnet Chokladfabrikens Opera.

Dels har jag blivit erbjuden att köpa en jättefin pethane av Stina Thörn som avelspartner till Glänsa. Men dessa bägge ska Nathalie naturligtvis också ställa i petklass och tävla i gurkätartävlingar med. Till min stora glädje har jag även en lemonhane på väg från Norge, som är relativt obesläktad med mina djur. Det är svårt att se vilken färgnyans han har på bilderna men jag hoppas att han är relativt ljus. Lite som att köpa grisen i säcken. Men eftersom den här färgen inte växer som klasar på träd så gäller det att ta tillvara på de lemon man kan hitta och sedan jobba på färgnyansen i framtida generationer.

Jag ska även få låna hem cremehonan Mosaique´s Lina från Amanda och försöka ta en kull till efter henne. I den förra kullen födde hon min finaste hona Mosaique´s Fia med Knuff. Därför hoppas jag på lika fina resultat i ännu en kull.

Idag skäms jag över att vara människa.

Nyheterna den här veckan har inte varit uppmuntrande .

Hur behandlar vi den Jord som vi har fått att förvalta?

Rävar som föds upp i fruktansvärda miljöer och som sedan avlivas med el. för att stockholmarna ska få en tofs på mössan. Och hajar som dumpas levande för att ge hajfensoppa åt rika restaurangbesökare. De flesta djur har också känslor och känner smärta, rädsla, oro och skräck. Idag vill jag bli vegetarian. Men att förändra inställningen gällande mat i den här stora familjen känns som att överstiga ett berg. Men vi kan gemensamt protestera mot alla djur som inte hanteras väl innan dom hamnar på våra köksbord och i vår garderob.

Bli en frågvis kund, ifrågasätt vad du köper!!!!

Ifrågasätt hur djuren som du har på din tallrik har tillbringar sitt liv!!!

Och om du har råd, köp kravmärkta varor!!!!

Tillsammans kan vi förändra även djurens miljö.....

Psalm 84:4

Trots att jag har haft så otroligt många barn och ungdomar som har passerat i mitt hem så är det 22 år sedan jag tvättade familjens hår med luschampo.

Jag jobbade då på sveriges största behandlingshem Åsbrohemmet. Eftersom det fanns 140 platser för rehabelitenter, 60 personal, plus deras familjer och många bodde också på området i personalbostäder så var det en spännade upplevelse när det påträffades lus i håret på några barn som bodde/levde i detta jättekollektiv. Avlusningsmedlen tog slut på de båda närliggande apoteken och det systematiska tillvägagångsättet för att de som inte var avlusade inte skulle träffa de som hunnit bli avlusade var ett stort projekt. När barnen knackade på hos grannen frågade de inte varandra  -Ska vi leka? Nej den första meningen blev istället innan de vågade sig över tröskeln -Är ni avlusade? I det samanhanget tyckte jag mig kunna se någonting som kanske var lus i en av mina barns hår. Därför deltog vi plikttroget i det stora avlusningsprojektet, jag och mina två äldsta barn som var de tre som tillhörde min familj på den tiden. Efteråt har jag funderat över om jag såg några lus eller ej. Men efter några veckor så återgick hela Åsbrohemmets innevånare till sitt vanliga vardagsliv och det tillfälliga hyresgästerna glömdes bort bakom det som var vårt egentliga uppdrag. Att med en kristna tron som grund, rädda familjer från att gå under i drogernas undre värld.

Visst har även jag fått hem lappar varje höst från skolan med uppmaningar om att det har hittats hårlus på barnen i skolan och sett plakat på dörren till diverse förskolor. Men efter att ha varit småbarnsmamma i 30 år har jag blivit lite avtrubbad och trodde nog inte länngre att det överhuvud taget gällde "mina" barn.

Tills för någon vecka sedan då jag lade märke till att ett av "våra" barn kliade sig ovanligt mycket i huvudet. Hade hon föresten inte gjort det i en period nu? Plötsligt ringde varningsklockan som ställde mig inför ett faktum. Flera i familjen hade drabbats av det som helt klart var hår-lus! På mig själv kammade jag till och ner levnade lus i badkaret med den inköpta luskammen. Panik! Men med det stora avlusningsprojektet på Åsbrohemmet 1998 och diverse staticsaneringar på mina marsvin, i ryggraden gick jag till attack. Vad är 7 personer jämfört med 220, eller jämfört med 40 marsvinspälsar. Så hela huset är nu sanerat. Och här har det kammats den sista tiden så att barnen aldrig kommer att vilja se en kam i hela sitt liv. Och jg vet helt plötsligt ALLT om hårlus.

Vi hann precis undan med allt och få sängkläderna på plats innan mormor och morfar stod i dörren och hade kört från Skellefteå för att fira mormors 80-års dag.

Tur nog så är mina föräldrar av det härdade virket och vi har gått igenom mycket mer dramatiska saker tillsammans än lite hårlus. 

Förlåt mig all skolpersonal! Jag ska aldrig mer ignorera era lappar!

Jag har helt enkelt ändrat åsikt. Och styrka är inte att ihärdigt hålla fast vid en åsikt som visar sig vara fel - utan att erkänna att man kan förändra sig.

Liksom att min Gudstro har överbesvisat mig om att "Talet om korset" inte är en saga så har jag nu även fått krypa till korset även på detta  mer jordnära område. För jag trodde verkligen att "talet om hårlusen" var en skröna....

Det blev som en liten minipridikan om hur lätt vi människor har för att inte tro på det vi inte ser. Vi rusar igenom våra liv med skygglappar och ett mantra på våra läppar med orden  -Det jag inte ser finns inte. Och många tror att livets mening är att göra karriär och tjäna pengar eller att äga det flottaste huset. Men vi missar så mycket eftersom vi rusar vidare utan att stanna upp och lyssna på Guds röst. Han talar till dig på olika sätt.

Just nu genom mig. Precis som skolpersonalen försökte göra till mig, ofta till döva öron. Han vill inte att vi ska rusa mot avgrunden utan att vi ska stanna upp och lyssna eftersom vårt liv innehåller så mycket mer än det som syns på ytan under ett välstylad kallufs. Mänskligt sätt doldes en hel koloni med lus. Andligt sätt kan vår kamp att upprätt hålla en snygg fasad leda till värre saker än lite klåda.

Vi kan gå miste om livets mening. Blunda inte för verkligheten, idag är jag den där obekväma lappen i skolväskan som man inte vill se. Och någonstans inbillar du dig också att problemet och sällningstagandet försvinner om du inte bryr dig. Men verkligheten kommer ikapp oss hur vi än försöker att förneka den.

Jag är så stolt över mina duktiga tjejer som gjorde succé på dubbelutställningen i kallhäll den 8-9/1. Min 7 månaders pe white, selfhona Mosaique´s Material Girl fick resultaten 90 p. + cert + BIR-r på Lördagen. På Söndagen fick hon 89 p + cert + Bir-r.

Min andra hona, eng. crested pe white på 5 månader, som dessutom var på sin första utställning fick också finfina resultat. På lördagen fick hon 90 p. cert och blev BIR. På Söndagen fick hon 90 p. cert och BIR och blev även BIS:6. Gissa om vi var glada!

Själv hade jag huvudvärk hela Söndagen och lyckades nätt och jämt hålla ihop familjen och se till att alla djuren blev presenterade när de skulle, men kände mig inte särskilt social. Tur nog så var det inte min dagsform som skulle bedömmas.

På våningen ovanför där petbedömningen gick av stapel kammade Bella och Nathalie hem ett Silverkort och segern i gurkätartävlingen, där det var ovanligt många deltagare. Men eftersom Bella bär på de rätta gurkätargenerna och Nathalie är en riktig vinnarskalle, och jag har en bra tävlingsstrategi, så plockade dom hem den fina vinsten som var sponsrad av Gnagarboden.

Under helgen så passade vi på att ha en minisemester på Scandic crown och barnen tillbringad Lördagskvällen i poolen. Kanske var de mitt träningspass i gymmet undertiden som framkallade min huvudvärk eftersom jag kompensationstränade på gymmet när barnen badade. Min kropp fick nog en chock eftersom jag inte har besökt en träningslokal sedan jag började högskolan.