Som egen kommentar till mitt inlägg "Fjortisminnen" vill jag berätta vad Isak sa spontant när han hade läst texten: -Jag tror att du valde rätt mamma!

.....Och tänk, det tror faktiskt jag också.

Igår läste jag om en författare Elain Bergqvist som har skrivit en bok om hur vi präglas av den tid vi växer upp i. Hon kalla oss sextitalister för "spanarna" vi är dom som enligt henne inte vet vad vi vill bli när vi blir stora. Jag kännde en skrattretande hög igenkänningsfaktor. Gällande mig själv vill jag ju nu mitt i livet, bli socionmom så att jag kan jobba som föreståndare på behandlingshem. Men jag har ju så svårt att begränsa mig på alla andra områden, det finns nog ingenting som jag inte skulle vilja bli, om bara tiden och kraften räckte till. (Okay då, möjligen inte pilot eller flygvärdinna) men för övrigt... Kanske att det kan bero på att det inte finns några begränsningar längre gällande vad vi kan och vill bli som män och kvinnor, och då blir det så svårt att välja. Vi har barnomsorg, gratis utbildning och ett relativt jämnlikt samhälle.

Själv har jag varit likadan sedan jag berättade för min mamma vid 6-årsålder att jag ville bli barnmorska på natten, sångerska på kvällen och veterinär på dagen. Och tänk, mitt liv är lika fullsmockat med olika saker som jag såg det framför mig redan i förskoleåldern. Intressena är också detsamma, barn, djur och förlossningar. Sången då? Jag har ju faktiskt sjungit på någon begravning och varit MHF´s lucia, även om det kanske har varit hällre än bra. Så jag har ju fått med lite av varje. Och tydligen så är jag inte ensam utan vi är en helt gäng 40-50-åringar som fortfarande funderar över vad det egentligen var som vi skulle bli när vi blir stora.  Kul tyckte jag! 

Idag är det 8 veckor sedan vi parade Tindra första gången. Andra parningen gjorde vi efter fyra dygn så därför räknar jag med att valparna födas mellan den 3-8 november om allt står rätt till.

Idag har jag köpt den största marsvinsburen som finns på zoobutiken som är 140*70 cm. Den har jag inrett som valphage i vårt kök. Dels för att valparna ska ha ett begränsat utrymme att spatsera runt på när jag inte har tid att hålla dem under uppsikt. Och dels för att skydda valparna från omild behandling av vår minsta familjemedlem. Jag har tänkt att Tindra ska få bo in sig där nu under veckan så att hon känner sig trygg när det blir dags för valpning.

Det är fantastiskt att känna de små liven sparka där inne! Första gången som jag kännde en spark på min hand genom Tindras buk blev jag riktigt gripen.

Mina föräldrar födde upp två kullar med whippetvalpar när jag var barn, så jag har ju upplevt detta på nära håll tidigare. Men det kommer naturligtvis att bli helt annorlunda nu när jag själv har hela ansvaret. Jag är både förväntansfull och nervös, eftersom det även är Tindras första kull. Den kommande veckan kommer att snigla sig fram i väntan på valparna.

Min trolleri-intresserade son hade här om helgen turen att bli bjuden av en kompis på en föreställning i Sandviken med Charlie Caper. Till hans stora glädje stötte han på en annan känd trollkarl utanför föreställningen, nämlingen Mr. Houdi. Tuff som han är så knallade han fram och presenterade sig och berättade för John Houdi att han och hans mamma minsann var kompisar på Facebook. John som aldrig tidigare träffat Isak och som inte har någon aning om var jag tog vägen när vi slutade umgås för hundra år sedan (förutom att vi är kompisar på FB) var säkert artig men kunde nog inte riktigt förstå vem Isak talade om. Men jag glömmer aldrig den enda av mina kompisar i Skellefteå som hande en riktig cirkusprinsessa till mamma som hängde i trampolin i familjens gillestuga, där hon bjöd oss ungdomar på gratis föreställningar. Tur nog så tappade jag intresset och hittade någon annan tuffare kille att hänga med, just som John hade planerat att jag och min kompis skulle delta på hans föreställningar och agera den itusågade damen. Så till Isaks stora förtret kan jag tyvärr inte berätta hur tricket går till. Själv susade jag vidare och blev ihop med en av killarna som körde skol-discot "Fyer-fly", och eftersom vi inte blivit itusågade så fick jag och min polare bli för-dansare till discot. Medans John Houdi blev en världsstjärna... Till min idrottsintresserade pappas stora förtret så blev jag heller aldrig intresserad av tennisproffset Joakim Nyström som gick i min parallell-klass. Han visade redan då stora talanger med sin forward men var inte på 70-talet någon "tjej-magnet", utan rätt så finnig och blyg. Ibland undrar jag om jag har gjort rätt val eller fel val i min ungdom? Den som har sett filmen Sliding doors förstår nog vad jag menar. Vilka val har vi gjort som har format oss till de vi är, och hur hade livet sett ut om vi valt annorlunda?

/Fundersam

5 kilometer utanför Järbo i ett ensligt hus bor "Vita damen" vad hon egentligen heter är det nog ingen som vet. Hon är nog känd för de flesta här i området eftersom hon alltid går klädd helt i vitt och står och rabblar "saker" besvärjelser och kanske böner över folk som passerar med ett frånvarade uttryck i ögonen, med tysk brytning. Hon kan ju faktisk verka lite läskig för både barn och vuxna men är säkert helt ofarlig för alla utom för sig själv som de flesta psykiskt sjuka personer.

Härom kvällen stod hon en bit från vårt hus och försökte lifta ut till obygden, jag kan förmoda att hon hade missat sista bussen upp mot kungsberg. Jag hade faktiskt inte sett henne men Björn sa att -Nu har "Vita damen" stått här utan för och försökt lifta i en och en halv timma. -Skjutsa hem henne då sa jag. -Nej det är säkert någon som tar upp henne. -Knappast sa jag, om inte vi hjälper henne så kommer ingen att göra det. Eftersom Björn efter 15 år vet att jag brukar få min vilja igenom så gick han plikttroget ut och körde fram bilen och plockade upp "Vita damen". Hon blev förvånad över att Björn inte var på väg någonstans utan kom körande bara för att skjutsa hem henne så hon frågade om han var ensamstående. Björn- Nej jag är gift.

Vita damen: -Men, vad tycker din fru om att du är ute och skjutsar mig?

Björn:- Det var hon som sa att jag skulle skjutsa hem dig.

Vita damen: -Det måste var en mycket god människa!

Det var ju uppmuntrande, men jag vet ju inte om jag alltid är så god, jag kan ju också vara ett riktigt rivjärn. Men jag tror att jag har en förmåga att se behov och är inte rädd att gripa in när någon behöver hjälp. Det var så lite för oss, tjugo minuter och en liter bensin, men säkert värt mycket för "Vita damen" att slippa stå ute och frysa och att få se att det finns medmänniskor som bryr sig och inte går åt ett annat håll när dom ser henne.

En dag förra hösten stannade jag, med bilen full av barn, när det låg en blodig alkoholist på gatan och ringde ambulans när andra gick omvägar. Den episoden pratar mina småtjejer fortfarande om. Jag tror att det är bra för barn att få förklarat för sig varför farbrorn hade ramlat och se att "mamma" stannar och hjälper till. Det är dom som är nästa generation, och den riskeras att formas till att bli ganska egoistisk med allt som dom matas av gällande prylar och mode och annat som faktiskt kan vara roligt men som inte är så väldig livsavgörande.

Så nu vill jag utmana dig som läser detta att ta emot stafettpinnen och göra nästa goda gärning. En bråkstake eller ensam människa kan bli väldigt förändrad av någon som vågar visa lite empati. Det är aldrig för svårt att ge en medmänniska en hjälpande hand.

- Låt bollen rulla... Om vi börjar i det lilla så kan vi tillsammans förändra världen!

Här kommer bilder på mina kullar som har fötts under September.

Kull 1 född 4/9 e: Sch Trollstugans Alf u: Mosaique´s Tropicana.

Den här kombinationen har jag använt tidigare och har då fått jättefina och rastypiska cream, lemon och pe. white och naturligtvis hoppades jag på en liten lemonhona. Det här blev resultatet.

Unge 1: Hane english crested med extravirvlar på ryggen! Kanske att han går att använda i ridgeback-avel?

Unge 2: English crested, creamhane Han har tyvärr något vitt strån i cresten som naturligtvis går att ta bort men som för mig känns lite retligt.

Unge nr 3: Mycket söt pe. white hona, med något korta öron.

Den andra kullen som föddes den  är petavlad och e: Mosaique´s Texel (cream)

u: Mosaique´s Suprice (Lemonag./cream) Det föddes fyra ungar men tyvärr dog en jättesöt liten cream/white-hona efter några dygn.

Unge 1: Self pe white

Unge 2: Jättesöt buffhona (Kanske för att det finns Luneas-linjer på faderns sida)

Unge 3: Self pe white.

Alla tre har sotade öron och passar bäst till petutställning/petavel.

Den tredje kullen föddes den och är pe.white-linjer med en lite saffrondalmatiner på mammans sida.

Unge 1: Jättetrevlig eng.crested creamhane bra kropp, typ, storlek men även här något vitt strå i cresten.

Unge 2: Liten fruktansvärt söt eng.crested hane med några vita strån i panna.

Fattar inte varför alla hanarna ur två olika kullar har fått de här vita stråna i cresten? Det har aldrig inträffat hos mig tidigare... HUM  

Alla utom buffhonan är till  salu.  Hon ska (helt kravlöst) få axla gurkätargenen, eftersom Birk är morfar och Bella moster. Jag kommer att regga pe.white honan som är eng.crested och creamhanarna.

Den här veckan har verkligen varit en känslomässig berg och dalbana.

I helgen kände jag allt mer att PA-programmet inte var min utbildning. Dels för att jag kände mig helt främmande med miljön och atmosfären bland dessa "personalare". Dels för att nästan all kurslitteratur var på engelska och jag känner mig så ringrostig på det området, och det var ingen lätt litteratur heller. Och dels för att jag måste ta studielån och upplevde att jag kanske borde spara de pengarna tills att jag kanske kunde komma in på socionomprogrammet nästa höst.  Beslutet var inte lätt, det kändes som om jag gav upp kanske min enda möjlighet att plugga på högskolan.

Efter att jag tagit det beslutet gällde det att ställa om sig till att tänka att jag skulle tillbaka till mitt jobb på Furulund efter tre års tjänstledighet. Mycket har förändrats under den tiden och jag kände det som om jag kom tillbaka med ogjort ärende, eftersom målet med mina folkhögskolestudier har varit att komma vidare in på socionomhögskolan. Jag har ju även upplevt att Gud hade manat mig att börja plugga och utbilda mig till socionom, därför blev jag blev även väldigt osäker i min lyhördhet att höra Guds uppmaning. Jag hade  helt enkelt hört fel.

Hur skulle jag kunna gå tillbaka till ett jobb där min uppgift är att leda människor i sin kristna tro om jag inte själv visste Guds plan med mitt eget liv.

Men jag samlade pliktskyldigast ihop mina tappade sugar och började ana en känsla av förväntan över att komma igång att jobba igen. Planeringen var att jag skulle börja igår (Torsdag), och på Onsdag morgon knallade jag bort till Furulund med ett förslag på ett schema hur jag skulle kunna jobba för att det skulle fungera med tider på förskola och fritids.

Och då sker undret, telefonen ringer och jag får den allra sista platsen på SOCIONOMPROGRAMMET efter att någon har hoppat av!!!!!

När jag hade lagt ner hela min egna vilja och ödmjukat mig i den situation där jag befann mig så kom Jesus.

Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Så jag gjorde både och. Föresten så har jag fällt så många tårar och varit så vilsen och arg, besviken och otrevlig mot min man under den här hösten eftersom jag har upplevt att jag helt har hängt  i luften. 

Så.... igår började jag då på min andra högskoleutbildning på två veckor. Skrev ett nytt schema till dagis för tredje gången på en vecka, och beställde ny kurslitteratur. Men jag känner mitt i allt kaos att nu är jag så rätt.

Det kommer att bli en jättetuff höst eftersom jag har min studiegrupp i Hudiksvall som gör att det blir många och långa resor, men allt är möjligt för den som tror.

Och Jesus han ler nog mot mig i sin himmel och tänker att:

- När ska hon lära sig att lita på mig?

Och tack till alla som har trott på mig och haft tålamod i alla svängningar under den här perioden. Särskilt tack till Sonja Edin och Maggan Kyrö på ErikEdin stiftelsen, till min familj som har orkat med alla nya beslut och planer. Och tack även till min mamma Sonja som inte slutade att be.

Nu är jag igång för fullt på högskolan. Jag kom tyvärr inte in på Socionom programmet, men jag har börjat Personal och arbetslivsprogrammet för att läsa till Personalvetare. Jag vet inte riktigt om den här linjen är jag, men jag kämpar på ett tag så får jag se om motivationen kommer efter hand. Jag är ju envis av naturen så jag kommer nog att hitta sätt att övervinna de hinder som uppstår efter vägen. Men jag känner fortfarande inte att det är helt glasklart vad jag ska bli när jag blir stor. Hum...  

På djurfronten händer det också en hel del. I mitt marsvinsrum har jag för närvarande två högdräktiga marsvinshonor. En kull väntas efter Tropicana och Alf  och en petkull är på gång efter Suprise och Texas.

Igår parade vi också Tindra, så nu väntar jag förhoppningsvis min första valpkull, det ska bli så spännade. Kullen kommer att födas under höstlovet och blir leveransklara lagom till Jul. Den hanen som jag till sist valde är en jätte trevlig släthårig kille på 2 kg. Med namnet Oliver (Se bilden) Och förhoppningsvis ligger hans frön nu i hennes livmoder och väntar på ägget.               

Förra helgen fick jag verkligen rå om mitt lilla barnbarn som hälsade på mormor helt själv från Torsdag till Söndag. Vi hade så mysigt så. Här provar Gabriel Moa's trehjuling.                                       
                   

Jag vill även passa på och Gratulera min systerson Robert och hans flickvän Angelica som blev föräldrar till en liten flicka igår. Tänk, nu är min syster både Mormor och farmor! Och hon åldras med värdighet. Ingen åldersnoja där inte, som jag kan tyckas ha med mitt blonderade hår och fixade naglar.

Men det är väl bara att inse att tiden kommer ikapp hur jag än kämpar emot.

Björn fick pensionärspris hos frissan här om dagen, hi hi, och två flickor ropade -Hej Mormor! när jag kom till fridids för att hämta Nathalie här om dagen.

Jahapp, då är jag inte bara Mormor utan jag ser ut som en också.

Men jag har ju alltid gjort allt i fel ordning, fick barn när mina kompisar gick gymnasiet och ifjol gjorde jag klart gymnasiet samtidigt som jag blev mormor.

När mina äldsta barn gick i skolan var jag pinsamt ung jämfört med de andra föräldrarna. Och nu sitter jag fortfarande på föräldrarmöten och känner att jag är i "fel" ålder när jag inser att jag oftast är äldre än de andra föräldrarna.

Men för mig har barnen fått komma när dom har anlänt, inte när jag har känt att tidpunkten har varit perfekt för att skaffa barn. Och dom har varit och är väldigt älskade. Och det går ju faktiskt att ha med sig barn på nästan allt, som ni såg av vår Paris-resa. Och det går att vara både småbarnsmamma och mormor och "Morfars tant" samtidigt som man lever livet fullt ut själv och inte förstår hur man ska hinna med allt som är så roligt. Och ålder och tiden är faktiskt bara en siffra!

Jag säger som Tomas Dileva sa i en intervju när han blev tillfrågad om sin ålder:

-Jag är evig....

Dagens söta barnkonversation:

Min systerdotter Sara var ute och gick med sin dotter Alina i barnvagnen.

En 5 årig flicka stannar och tittar ner på Alina, som då var en ganska rund fem månader baby.

Flickan utbrister - Varför har hon två hakor?

Sara - Hon har väl fått för mycket mat.

Flickan- Men vem har gett henne så mycket mat?

Sara , nu lite besvärad -Det är väl jag.

Flickan - Men, varför gav du henne så mycket mat när du såg det där?

Här ser ni söta Alina som nu har blivit en stor tjej, och vuxit i sina hakor.